Det började när min mamma dog, den 3 december är det 2 år sedan. Hela min värld rasade, min mamma som alltid funnits där för mig, som jag kunde prata med (om nästan allt)... Vissa saker ville jag skona henne från.

Min mamma som var sträng men på ett bra sätt, som uppfostrade mig så att jag skulle klara mig den dagen jag blev stor, min mamma som med pappa var ut med bilen om kvällarna när man var ute på stan.

Det finns alltid stunder när man har olika åsikter & brakar samman men det är väl bara naturligt & man slutar inte älska sina föräldrar för det.

Den dagen hon dog hjälpte jag pappa med allt från att arrangera begravningen, ringa släktingar & bekanta till att gå igenom hennes saker vilket är väldigt jobbigt psykiskt. Jag grät när jag var själv & när jag var med folk höll jag inne allt & skulle visa mig stark vilket jag egentligen inte alls var.

Efter begravningen hamnade jag i någon slaggs bubbla hemma, där fanns min trygghet. Bara att gå utmed hunden eller att handla var en ren plåga för mig, på 1 månad gick jag upp 10 kg för jag kände att det finns viktigare saker än att gå ner i vikt. Innan hade jag börjat med 5:2 & det gick bra, jag har ännu inte kommit tillbaka till den.

Allt som jag tidigare gjort & som varit naturligt blev nu jobbigt & jag fick tvinga mig till att göra allt det.

Räddningen kom när jag äntligen fick ett nytt jobb & fick koncentrera mig på något annat men nu när jag åter är utan jobb så kommer alla tankar tillbaka & speciellt när nu Anna gick bort.

I Söndags efter hennes makes samtal blev jag liggandes under täcket & ville inte gå upp, fick till slut tvinga mig upp & in i duschen för man brukar ju alltid känna sig bättre efter en dusch. Vet inte om man tror att alla tankar & problem sköljs av men så är det ju faktiskt inte.

Alla skriver att jag är så glad & käck... Utvändigt ja men ingen ser ju hur jag mår invändigt & jag vill inte tynga alla jag möter med mitt så att säga. Alla kommer ihåg mig som den Malin jag varit & som jag saknar så otroligt mycket, jag hittade tillbaka till henne tillfälligt på en Sweden Rock men hon vill inte vara med hela tiden.

Hur som hellst så är det jäkligt jobbigt att bära på smärta & sorg, tunga tankar &  inte tillåta sig att må bra till 100%. I stället undrar jag vad jag gjort för fel då det är meningen att jag inte ska må bra.

Nej.... Det syns inte utanpå hur man mår inuti.