Dagen började mindre bra, hade ställt larmet på mobilen som jag alltid brukar göra. Saken var bara den att eftersom måndagen var röd ställde det till det lite och jag ställde det att ringa måndag kl 6.15 Med andra ord på en vecka så tur att man liksom Skalman har en inbygd mat/sovklocka och vaknade kl 6.45

Har nu suttit och färdigställd rapporten för boken Braveheart som jag läst och i morgon ska denna lämnas in när jag träffar engelska läraren. Har sovit lite bättre i natt i alla fall men helgen har varit orolig.

I lördags hade jag "mina" ungdommar från mitt tidigare jobb på middag & yatzy, det var lika trevligt som alltid även om den ena fick ta taxi hem efter 30 min då hon började kräkas. Skulle hon börjat senare hade jag nog trott att det var min mat det var fel på hi hi hi... Lagade turkiska grytan etli kuru fasulye and till efterrätt åt vi chokladpudding med grädde, hallon & minimaränger. Inte det nyttigaste men oj vad gott det var.

Förra veckan mådde jag ju inte så där jättebra med allt som hänt på kursen, min arbetsförmedlare kallade mig på möte i torsdags och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Det var det bästa som kunde ha hänt.

Hon hade sist vi pratade uppmärksammat hur dåligt jag egentligen mår och var rätt säker på att jag inte kontaktat någon att prata med. Nu hade hon kontaktat AF:s psykolog så den 18 maj ska vi träffa henne. Det kändes så otroligt skönt att någon uppmärksammat Malin och gör något för att hjälpa mig på rätt sätt. 

Allt som jag varit med om & som jag bara försökt stöta bort med att göra en massa annat har kommit ikapp mig.

Jag brukar likna min hjärna som ett bagageband på en flygplats. Där man sorterar bagaget till de olika banden typ, där ligger allt mitt stockat & jag har inte rätt ut det, inte tillåtit mig att känna & bearbeta. Jag tror ju inte att det kommer ske ett mirakel & att jag mår bra efter en träff men det är en början & jag hoppas få hjälp att reda ut allt som skett under alla år.

Så nu ska Malin sluta att bara säga "det ordnar sig nog snart" och bearbeta allt på en gång när något händer i framtiden.

Jag brukar säga att sorgen efter en nära som går bort är stor men inte lika stor som sorgen efter sig själv när man tappat sig själv & den man är på vägen. 

Jag känner inte igen mig själv, kastar strumpor i toastolen i stället för i tvättkorgen, tappar ord osv. Och när jag skulle åka till Stockholm var jag så otroligt orolig, jag som brukat resa flera gånger/år & alltid ser fram emot det. I slutändan kom jag på vad jag var orolig för, inte själva resandet men människorna man möter. Rädd för att de ska döma mig lika hårt som jag gör & prata skit om mig. För finns det någon jag hatar så är det mig själv & den jag blivit, jag saknar den "vanliga" Malin något så otroligt mycket. 

Ja ja, nu har jag fått ventilera mycket & tackar er som orkat läsa till slutet när jag hoppar från det ena till det andra. Ha nu en riktigt fin vårdag.

Tjillevippen