Idag blir det två inlägg efter att mina tankar löpt amok, vilket de ofta gör efter att min före detta make försökt att få kontakt med mig eller uppenbarat sig på ett annat sätt. Orsaken till att jag valde att skilja mig var just barnlösheten, efter 3 misslyckade IVF kände jag att jag inte kunde göra mer och då han inte ville adoptera utan var tvungen att se sin frus mage växa så var ju faktiskt mitt beslut rätt realistiskt. Så här i efterhand så är jag också glad över det beslutet när det visade sig att jag gift mig med en obotligt otrogen karslok ;) Tänk om jag fått barn med honom!!!! Då hade vi haft ett band i flertalet år om vi skilt oss eller så hade jag fortfarande suttit hemma medan folk skrattade bakom min rygg då han for runt med andra damer. Men det hette ju "fotboll med grabbarna" eller "poker i Falun". 

Detta med IVF är verkligen en känslomässig berg och dalbana, jag tillhörde dem som grät för allt och ingenting och som han då sa så valde han att inte nämna ämnet barn just för att jag började gråta och då började även han att gråta. Men det viktigaste är ju att faktiskt prata oavsett om man får fälla tårar för nog är det mycket värre att gå i sina tankar och låtsas att allt är ok. 

Jag kommer så väl ihåg det allra första IVF vi skulle göra, dels så var jag ju inte van att sticka mig själv och då fick jag dessutom inte en penna utan skulle dra upp vätskan själv från flaskan, knacka för att få bort bubblorna osv... Vilket kändes oroligt så jag hade en väninna som kom och stack mig var dag, tacksam för hennes stöd då jag inte hade min egen familj nära eller mina vänner sedan långt tillbaka. 

När min makes sperma skulle lämnas så fick vi en behållare hem som han skulle fylla en morgon, då han skulle jobba så skulle jag ta bussen in till Gävle och lämna den på utsatt tid. Sagt och gjort, han fyllde den, jag satte behållaren mellan brösten där jag hört att bästa temperaturen är. Knallade till bussen och där var det stop, jag hade ju inte en hundralapp utan en femhundralapp och det skulle chauffören minsan inte växla. Jag försökte förklara att jag hade en tid på labb och måste in... Nopp... Frågade rätt ut till alla i bussen om någon kunde vara snäll och växla, ingen tittade ens upp. Jag fick gråtandes promenera hem för att ringa labb och berätta varför jag uteblev. Nästa gång tog vi bilen. Att gå igenom allt detta och dessutom möta otrevliga, otillmötesgående människor tär på en.

När jag skulle ta ägglossningssprutan så hade de räknat ut att jag skulle ta den kl 23 en kväll och just den kvällen var vi på kryssning, jag var sjukt nervös. Frågade sköterskan på båten om hon kunde ge mig den eftersom jag aldrig gjort det själv men svaret jag fick var att den tiden sov hon. Ja ja, jag löste det med att sova till 22.55 så att jag skulle ha så bråttom att jag inte tänkte så hepp så hade jag stuckit mig själv. 

När jag så kom till Falun för att plocka ägg så var det tidig morgon, delade rum med ett trevligt par från Gävle. När de var dags för att plocka de små äggen så visade det sig att de låg liksom dolda så en sköterska fick med händerna och kroppens tyngd trycka på mig för att liksom "lyfta" äggstockarna. Detta gjorte sjuhelsikes ont och jag vet inte hur mycket morfin jag fick för till slut kändes det som att jag lyfte upp till taket svävandes. 

Efter när jag fortfarande var typ drogad av morfinet och tabletter så hade givetvis min make vääääääldigt bråttom för att öppna företaget, han kunde inte i detta viktiga skeda kanske ha valt att be sin bror öppna men nej... 

Jag förklarade hur jag mådde och vad jag just gått igenom men han suckade och tittade på klockan. 

Jag bad honom argt att försvinna ur min åsyn och sa att jag tar tåget eller bussen hem i stället då detta inte är något jag kan skynda på. Då sa det snälla paret från Gävle att jag kunde åka med dem då de ändå passerade Hofors där vi då bodde. Jag hoppade av vid företaget och sa att jag sedan kunde gå hem eftersom det inte var långt, tackade dem så mycket för skjutsen och önskade dem lycka till.
När jag så skulle gå hem hade tabletterna slutat verka och jag hade enorma smärtor men jag tog mig i alla fall hem. Äggstockarna hade dock svällt upp rejält så det kändes som att jag hade en fotboll på magen som föll från sida till sida när jag vände mig i sängen, en väldigt obehaglig känsla.

Att sedan "plantera" äggen var ingen större sak men oj vad man var rädd för att tappa dem och varje gång jag hade gjort det så hände något som gjorde att jag fick oroa mig och sätta mig själv i andra hand. Jag kommer så väl ihåg känslan när äggen satte sig men även när de släppte efter ca 2,5 v och hur ledsen jag blev när det började blöda.

Detta upprepade sig de 2 till gångerna jag genomgick behandlingen, alltså efter äggen planterats, inte min makes beteénde även om han var ett arsle ;)
Att göra en IVF är inte som att ta en Treo om man har onte i huvudet, det vet jag nu, kroppen är så otroligt mycket mer komplicerad.

Nu har jag lärt mig att leva med min barnlöshet men jag fick efterskiljsmässan och flytten hem ta kontakt med psyk för att få hjälp eftersom jag inte kunde se gravida kvinnor eller lyckliga familjer mked barnvagn. Inte heller kunde jag träffa min brorsons barn utan att gråta.

Till er som lyckats, stort grattis, ett barn är en gåva och inte en självklarhet. Till er som fortfarande kämpar så önskar jag er all lycka till men försök att vara positiva realister och viktigast av allt, finns där för varandra för man är TVÅ om det. Slutligen till er som liksom mig är fortsatt barnlös, man kan ha ett underbart liv utan barn med och man får i stället njuta av de barn man har i sin närhet i familjen eller vänners barn.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer men detta var den korta versionen om vad jag har för erfarenheter.

Många varma kramar till er alla

https://www.barnloshetsverige.se/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, första veckan efter påsklovet gjord och så även helgen, hela veckan bara swishade iväg i en herrans fart. Kanske är så det blir när man trivs där man arbetstränar. Blev mycket Hooja i torsdags och eleverna var helt slut efter dansandet :)    ...

Ja så är det, i morse när jag var ut med Wilma vid 6.30 så blev morgontoaletten snabbt gjord då graderna visade -18. Länge sedan vi nu haft så kallt så man är inte van och till helgen verkar de även lovas lite snö men så brukar det ju vara om vårvint...

En dag kvar men en vecka ledigt för mig :) Hoppas att få lite mer ork så att jag kan göra en del här hemma, skulle vara så skönt.  I morse trodde jag att jg legat och blåst lite längre än vanligt, till jag blev påmind om att vi faktiskt har ställt ...

Rubriken gäller givetvis inte alla men nog är det många liksom mig som sitter ensam när högtiderna ska firas. Tidigare blev jag ledsen när jag tänkte på det men numera orkar jag inte knappt bry mig. Jag har inte påskpyntat förutom att min godisskål...

Ja så är det, vet inte hur många gånger jag försökt skriva här men jag har helt enkelt inte orkat. Själv har jag tänkt att det är vårtrötthet som de äldre brukar tala om men arbetsförmedlaren och min kontakt på försäkringskassan tror att det är för a...