Pratade igår med min väninna som lider av många svåra sjukdomar och då liksom mig är deprimerad av naturliga skäl. Det är en sak att sakna någon som gått bort, det är mer en sorgsen saknad, men att sakna sig själv måste ju vara den största sorgen av alla. Att inte känna igen sig själv. Att sitta och se på gamla foton, prata gamla minnen med vänner och minnas hur man var tidigare. Var är den människan nu. Det gör också att jag knappt vill gå ut här i Kalix eftersom jag tänker att alla jag möter ska märka hur olik jag är den jag en gång var. Jag har lättare att gå ut i tex Stockholm och Luleå men här snabbar jag mig när jag går in någonstans för att slippa blickar och möjliga samtal. 

Jag som nästan var översocial och älskade att möta människor och vara i farten gömmer mig och nästan ber om ursäkt för att jag existerar. Det är ju för tusan sjukt. Men att veta något realistiskt och att samtidigt ha en helt annan känsla i bröstet och hjärtat är två skilda saker som inte går ihop dessvärre just nu. 

Sedan har vi denna trötthet som kommer efter att man tvingat sig ut eller tvingat sig att göra något som tar lite mer energi, den är hemsk. Som när jag var med familjen för att fira min brors 60-årsdag, dagen efter känns det som att man varit vaken 1 vecka i sträck och man är helt slut i kropp och knopp. Bara att sitta och lyssna på människor som konverserar gör en så otroligt trött att man skulle kunna somna sittandes. 

Nu har ju min medicin hjälpt lite men det är liksom inga mirakelpiller som alla tror utan man får ändå kämpa och utmana sig själv. Ett exempel är tex att duscha, tidigare tog min dusch ca 1 tim eftersom jag knappt orkade stå och fick sätta mig emellanåt, nu när jag är på väg att må bättre så tar den 10 minuter. 

När man väl gör något så går det rätt ok men vägen dit är jobbig, att komma igång så att säga. Ibland sitter jag i soffan, kanske är jättetörstig men funderar hur jag ska orka gå till köket för att hämta ett glas vatten. Jag vet att det inte är jobbigt men kroppen känns som bly och jag kan sitta och fundera i ca 5-10 minuter bara på att gå och dricka vatten. Jag vet inte hur ofta som jag har funderat på om jag kanske bara är lat, jag sa det åt min kurator som sa att det är del av depressionen. Ja ja, bara att kämpa vidare men vi är som sagt många fler än man tror som saknar sig själv, som kämpar varje dag för att hitta tillbaka till sig själv igen. 

Jag sticker inte under bordet med hur jag mår och frågar någon så får de veta sanningen, då får jag oftast till svar "men du som alltid är så glad"... Ja man blir en bra skådespelare för att dölja insidan och hur man mår men ser man in i våra ögon så lär man se sanningen. Tröttheten och ledsamheten som finns i oss. När jag och min frissa pratade om detta när jag var in dit en snabbis så gav hon mig en kram och det kändes väldigt bra i stället för andra som bara låtsas som att de inte hört eftersom de inte vet vad de ska säga. Ge i stället en kram, det tror jag dessutom att vi alla behöver ibland, oavsett om vi mår bra eller dåligt. Vi skulle nog anamma den traditionen man har i många länder där man pussar varandra på kinderna när man träffas för våran värld har blivit så otroligt kall. 

Med detta virrvarr som jag hoppas att ni förstod så vill jag önska er alla en fortsatt fin fredag och kom ihåg att ge era medmänniskor en kram ibland, det kommer att göra er alla gott ;)

Tjillevippen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, första veckan efter påsklovet gjord och så även helgen, hela veckan bara swishade iväg i en herrans fart. Kanske är så det blir när man trivs där man arbetstränar. Blev mycket Hooja i torsdags och eleverna var helt slut efter dansandet :)    ...

Ja så är det, i morse när jag var ut med Wilma vid 6.30 så blev morgontoaletten snabbt gjord då graderna visade -18. Länge sedan vi nu haft så kallt så man är inte van och till helgen verkar de även lovas lite snö men så brukar det ju vara om vårvint...

En dag kvar men en vecka ledigt för mig :) Hoppas att få lite mer ork så att jag kan göra en del här hemma, skulle vara så skönt.  I morse trodde jag att jg legat och blåst lite längre än vanligt, till jag blev påmind om att vi faktiskt har ställt ...

Rubriken gäller givetvis inte alla men nog är det många liksom mig som sitter ensam när högtiderna ska firas. Tidigare blev jag ledsen när jag tänkte på det men numera orkar jag inte knappt bry mig. Jag har inte påskpyntat förutom att min godisskål...

Ja så är det, vet inte hur många gånger jag försökt skriva här men jag har helt enkelt inte orkat. Själv har jag tänkt att det är vårtrötthet som de äldre brukar tala om men arbetsförmedlaren och min kontakt på försäkringskassan tror att det är för a...