Aldrig hade jag för ca 10 år sedan trott att jag skulle hamna där jag är i dag måendemässigt. Det var så mycket som hände i livet under en period och att försöka vara stark hela tiden och inte riktigt bearbeta något är inte svaret, det har jag fått till mig med besked. Första gången jag fick sagt till mig att jag nog är deprimerad så ville jag inte ta till mig det riktigt men i hur många år sa jag inte hela tiden "det löser sig, det blir bra så småningom" men när kommer så småningom? Det började med att vi alla blev uppsagda på jobbet då företaget bestämt sig att efter 18 år flytta hela kontoret ner till Stockholm. Efter fick vi reda på att mamma hade cancer och kort efter gick hon bort, inte mycket tårar mer än när jag var själv ibland för jag ville ju vara stark för pappas skull. Men började med jobbet.... Nääää, började tidigare när jag gick igenom provrörsbefriktningar med min f.d make och sedan efter flera misslyckade försök bestämde mig för att låta honom bli lycklig med någon annan som kunde ge honom barn. Efter mammas bort gång dog min barndomsvän Anna, efter henne tog en annan vän livet av sig och en annan gick bort i cancer. Året efter när jag var på Arbetsförmedlingen så sa min handläggare som kände mig väl att det inte stod rätt till med mig eftersom jag satt och grät på varje möte och hon frågade om hon fick ta in deras psykolog. 

Där började allt och jag kan säga att jag är tacksam för att hon såg att jag inte mådde bra och erbjöd hjälp.Tog efter ett tag emot antidepressiva men slutade med dem utan att konsultera läkare då de dämpade mig för mycket. Fick två rejäla panikångestattacker som jag led mig igenom men det var allt. 

Så i höstas blev jag ju utan jobb, Komvux sa att det inte fanns ekonomi att ta över kontraktet från Jobbtorget som betalat min lön i 3.5 år. Jag som hade lagt ner allt på att göra ett så bra jobb som möjligt för att de skulle vilja ha kvar mig kände mig totalt misslyckad och nedtryckt. Jobbade som vanligt som feriehandläggare under sommaren och halva augusti men sedan var jag utan jobb. Och dagen efter jag blev arbetslös dog pappa. 

Sakta men säkert gick det åter bakåt för mig, vi stod ju varandra väldigt nära efter att mamma gick bort och träffades varje dag. Under mammas sista tid hjälpte jag ju till så gott jag kunde och likadant efter att hon gått bort för pappa var ju ingen ungdom trots allt. När han sedan slets bort så rasade hela min värld plus att jag som alltid tänkt på honom plötsligt bara hade mig själv att tänka på. Det är en jäkla omställning. 

Som singel dessutom s blir det extra jobbigt när man hemma inte har någon att prata med och man går in i sina tankar mer och mer. Visst hjäper de antidepressiva jag nu fått lite men jag sitter fortfarande och gråter ofta, för små saker som pappas godisskål som han alltid hade på vardagsrumsbordet, var tog den vägen? Små saker som egentligen inte betyder något men värst är tankarna som poppar upp typ 3-5 gånger om dagen gällande min existens. Varför finns jag kvar överhuvudtaget? Jag är ju inte viktig och har bara misslyckats, allt går emot mig hela tiden och jag är inte värd kärlek så varför kämpa varje j-a dag??? Jag ska ju ändå under jord en dag. 

Realistiskt så vet jag att tankarna är från "depretions Malin" och inte den Malin som är mentalt stabil och mår bra men känslan i mitt bröst är en annan och det blir ju automatiskt den jag följer. Jag hoppas verkligen att tabletterna ska hjälpa mer nu när jag fått dubbla dosen men än så länge är det inte stor skillnad. 

Lite mer ork har jag just nu men det beror på att jag påbörjat en kortisonkur för min astma som är svår den här tiden men lägger mig ändå för att vila med jämna mellanrum om dagen. 

Det blev ett långt och väldigt tråkigt inlägg men jag kände att jag måste få skriva av mig och facebook eller instagram är inte rätt ställen att skriva på, där ska man ju bara vara käck och tjollahopp glad och visa allt det fina i livet och hur lyckad man är. 

Ja ja, hoppas att ni andra mår bättre och får njuta av livet och våren som är kommen.

Tjillevippen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja dessa telefonmöten med AF, FK och rektorn gör så att min skalle flippar ut... Tur att jag idag bara suttit vakt på nationella prov så jag slapp tänka för övrigt. Jag gjorde i alla fall anteckningar gällande nästa telefonmöte med AF och det efter m...

Nå, för all del, veckodagarna går ju också lika fort men man må ju få fråga i alla fall ;) Helgen har varit och är väldigt lugn, blev 4 dagar ledig för mig då jag i torsdags hade slut medicin att ta för ryggen men fredag morgon kom den med Early Bird...

Ja, första veckan efter påsklovet gjord och så även helgen, hela veckan bara swishade iväg i en herrans fart. Kanske är så det blir när man trivs där man arbetstränar. Blev mycket Hooja i torsdags och eleverna var helt slut efter dansandet :)    ...

Ja så är det, i morse när jag var ut med Wilma vid 6.30 så blev morgontoaletten snabbt gjord då graderna visade -18. Länge sedan vi nu haft så kallt så man är inte van och till helgen verkar de även lovas lite snö men så brukar det ju vara om vårvint...

En dag kvar men en vecka ledigt för mig :) Hoppas att få lite mer ork så att jag kan göra en del här hemma, skulle vara så skönt.  I morse trodde jag att jg legat och blåst lite längre än vanligt, till jag blev påmind om att vi faktiskt har ställt ...