Sista åren är det faktiskt så att jag inte känner igen mig själv längre, varken till utseende eller mitt sätt att vara. Dels så har kroppen förändrats & just nu känns det inte som att jag ser en ljusning förrän jag fått ordning på min andning & kan hålla igång bättre. När man inte kan hålla igång med längre promenader så blir det ju så att man förbränner ju inte det man intar var dag plus att musklerna som bäst förbränner fettet försvinner, det känner jag klart & tydligt. Det blir en ond cirkel... Ska idag till läkaren då jag ska få testa en ny astmamedicin eftersom jag är undermedicinerad.

Sedan känner jag inte igen mitt sätt att vara heller men det hänger ihop med utseendet som jag inte alls gillar, fullkomligt hatar mig själv sedan en bra tid tillbaka & vill knappt visa mig ute eftersom jag tror att alla som jag möter i min väg tycker lika illa om mig.

Allt som varit så självklart tidigare är inte det längre, ska jag eller ska jag inte... Och att gå över tröskeln för att göra det jag tidigare gjort är inte lika självklart längre, tröskeln blir högre & högre & det skrämmer mig. Det är inte jag, jag har inte tidigare frågat mig själv om jag ska utan har bara gjort det.

Jag gömmer mig bakom en glad & skojfrisk fasad, det som nu är en fasad var tidigare min personlighet som jag tappat lite på vägen & det skrämmer mig otroligt mycket. Det är bara min närmsta väninna som vet hur jag känner mig men de andra... De vet inte.

Samtidigt så vet jag att den enda som kan ändra allt det är jag själv & jag måste börja någonstans, om dagens besök hos läkaren med bättre medicin blir positivt så är det ju en väldigt bra början. Får jag igång andningen så kan jag börja ta lite längre promenader & även hoppa upp på min träningscykel. Det är en väldigt bra början & får bli mitt första mål. Tror inte att jag får ställa för höga krav utan ta det i delmål, sätter man upp för höga mål så är det lätt att man kraschar i stället så bättre att ta det pö om pö så att säga. Nu ska Malin börja hitta tillbaka till sig själv.

Samtidigt måste jag tacka min älskling för att han finns för mig & peppar mig. Han kan defenitivt inte ändra mitt liv, det kan bara jag göra, men han är ett väldigt bra stöd & har gjort mitt liv ljusare.

Så ska jag ta mig lite frukost & en varm dusch, tack till er som orkat läsa. Jag vet att jag inte är ensam om detta men ibland kan det vara svårt att prata/skriva om det.

Tjillevippen