Har sista veckan suttit och sett i gamla fotoalbum, ni vet den där tiden när man inte kunde redigera utan såg ut som man verkligen gjorde vid det tillfället    Jag har en benägenhet att alltid prata när man fotar mig så att jag ser ut som "hej kom och hjälp mig". Enda gången jag blev bra på några bilder var när Stockholm Stylisterna fixade till hår, smink och fotade.

Hur som haver... Ni som är unga, ta vara på tiden, den kommer aldrig mer igen och fota... Fota så mycket ni bara kan för jag lovar att det blir kanonkul att sitta och se på de fotona om 30 år.

Jag och 2 barndomskamrater har suttit och skickat foton, till och med foton av brev/vykort och delat minnen.

Fick i går ett mail av den ena där hon tackade mig för alla bilder som skingrade hennes tunga tankar för stunden. Hon har varit sjuk sedan hon var i tonåren och går fortfarande igenom den ena operationen efter den andra, samtidigt som hennes make just haft en hjärtattack. Ibland kan en liten bild betyda så mycket.

Jag var en hästtjej, tog 5 minuter till "Pekkas" stall där vi var små arbetsmyror som pysslade om de stora varmblodstravarna. Saknar fotfarande lukten av de underbara djuren och höet, vi kunde tom ibland ta en filt, gå in till en av hästarna där vi satte oss och spelade kort. Där har man varit med om bra men även dåliga stunder, från att tarmarna kom ut från en nykastrerad häst till att sitta i hagen när Kojak Starlight, hingsten jag skötte, kom och lade sig med huvudet i knäet. Kan en häst göra så tänker ni... Ja, det kan de och den stunder kommer alltid att finnas i mitt minne.

Samtidigt älskade vi att åka skridskor, jag själv började på skridskoskola när jag var blott 3 år gammal. Efter det blev det konståkning och senare lärde jag själv barn att åka skridskor i 20 år.

Skridskor ja... Ishallen... Pojkar... Marabou Cup & Wika Cup var årets stora ishockey cuper där jag och mina vänner satt på läktaren och spanade på killar och lagen vi fastnade för kom från Kiruna. Ronny hette min första kärlek, en mörkhårig kille med de finaste bruna ögonen och med ett leende som fick mig att smälta. Min kompis "frågade chans" från mig och jag fick ett ja. Undrar om det i dagens samhälle skulle vara lättare även i äldre ålder att "fråga chans"   

När man sedan fyllde 18 var det uteställena som gällde, jag själv drack faktiskt inte en droppe alkohol innan jag fyllde 20 men jisses, då tog man igen det med råge. Sommartid var man ut 3 ggr/veckan och jag kan fortfarande inte förstå hur man samtidigt orkade jobba dagligen men det är klart... Man var ju ung.

Så alla ni som är unga kom i håg att ta foton i massor och ni som är i min ålder och äldre, ta fram era gamla album och låt minnena rinna över er.

Som jag sa i början fastnar jag inte lätt på bilder men här ska jag i alla fall bjuda på mig. En bild från ungdomens tid när vi hade en vana att fota varandra när man satt på toaletten.