Igår besökte jag min mamma på lasarettet i Sunderbyn, det har nu snart gått 1 v sedan hon lades in och över 5 år har hon varit sjuk. Det läkarna här har sagt hela tiden är "vi vet inte vad det kan vara"... Nä kanske att ni inte visste det men varför i h-ete lät ni prestigen hindra er från att skicka min mamma till ett lasarett med kompetent personal???? Nä, i stället har man över tfn skrivit ut medicin mot illamående med orden "hjälper det inte kan du sluta ta det".

Vad f-n har vi för läkarkår i Sverige? Bryr man verkligen sig om patienterna? Speciellt när det gäller äldre personer.

I morgon kommer mamma hem och om 2 v ska hon tillbaka på återbesök, vi vet inte hur lång tid vi har. Läkarna säger till jul men man vet ju aldrig, kan ju bli tidigare men även senare och hur det än går så kan man omöjligt förbereda sig för det.

Inför denna operation hade man förväntat sig det värsta men att sedan få beskedet gjorde att det var som om någon slog undan fötterna på mig, hela livet rasade samman. Det är ju min mamma.

Alla känslor som väller upp i en och jag kan omöjligt räkna de gånger jag under en dag fullkomligt kraschar och gråter. När jag besökte henne igår försökte jag vara stark för hennes skull men när hon började och be mig att prova hennes ringar kändes allt så otroligt olustigt. Jag höll god min men ville bara skrika rätt ut.

Vi får helt enkelt försöka göra det bästa av situationen och finnas där för både mamma och pappa. Han kommer ju att mista sin livskamrat och jag tror att det är lätt att folk glömmer bort honom mitt i allt detta.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer... Mamma och pappa, jag älskar er av hela mitt hjärta