Långsam helg med smärtstillande och ryggläge, hoppas att ni alla andra har en mer händelserik helg eller åtminstone roligare.

Michael Kors skrev jag ju som rubrik och jag måste verkligen berömma denna otroliga designer. Kläder i all ära men.... Klockorna, smyckerna, väskorna och skorna.... Har redan en klocka i roséguld och hörde av säljaren att smyckena ska börja säljas här i Sverige nu i vår yahhhoooo..... Hoppas att armbandet jag har ett gott öga till kommer att säljas.

Gå gärna in på hans sida och checka in allt snyggt   

Bilden tillhör Michael Kors http://www.michaelkors.com/ 

Var i morse i vanlig ordning ut med vovven på morgonprommis. På gården på väg in fastnar skosnöret på vänster sko i haken på den högra, snacka tvärtnit... På någon sekund slog jag i marken och landade på vänster axel.

Wilma dansade runt och undrade varför matte sitter, slickade mig i ansiktet och började leka. Väl inne kände jag hur j-a ont det gjorde så det fick bära av till akuten.

Efter undersökning trodde hon att det bara var någon mjukdel eller led som skadats men det visade sig vara en spricka i axeln & att bicepsleden var skadad. Vänligt informerade jag läkaren att jag inte har några biceps    Nej men en led sa hon skrattandes. Måste trott jag var knäll vilket jag å andra sidan är men det är inte ställt någon diagnos på det. Kanske skulle frågat om de hade några vältränade biceps på lager.

Det ironiska är att jag köpte dessa IceBugs för att inte halka & slå mig & sedan är det pga dem jag skadar mig... Nåja, mitt eget fel när jag lät skosnörena hänga & flänga.

Ja ja, thats life... Kommer bli rätt korta inlägg från mig ett tag framöver då det är jäkligt jobbigt att bara kunna använda höger arm.

Nu i med lite smärtstillande & sedan ska jag inta ryggläge på sängen.

Man lever och man dör, det är liksom så det ska vara då man inte kan leva för evigt. Funderat mycket på det nu när föräldrarna börjar bli till åren, kroppen orkar inte med på samma sätt och de vilar för att orka.

Det känns konstigt och sorgset att faktiskt tänka på att de en dag inte finns längre, det är ju min mamma & pappa.

I morse hade mamma kräkts igen, man hörde på pappa att han var orolig. Hon har sista tiden orkat vara uppe mer efter förra gången och nu detta bakslag, ringde nyligen och sa att hon mår bättre men talar hon sanning.

Man ska leva medan man kan, göra det man vill och försöka förverkliga de drömmar man har för en dag kanske det är för sent och man sitter där och ångrar att man inte tog chansen. Vad har man att förlora?

Live like there's no tomorrow and never ever regret something... Man ska inte ångra sig, alltid har man lärt sig något vare sig det är positivt eller negativt.

Visst, jag tycker att livet varit orättvist ofta med arbetslöshet, skiljsmässa, barnlöshet osv men jag har också haft trevliga stunder och det är de man får minnas och ta till vara på.

Livet är inte alltid en dans på rosor och skulle det vara det skulle vi inte veta att uppskatta de bra sakerna i livet utan bara ta allt förgivet och rackans vad tråkigt allt skulle bli då.

När jag ser tillbaka har jag varit med om en del roligt. Jag gick reseledarutbildning för VING på Cypern, jag har rest och sett en hel del av våran värld. Har suttit med i "tjejsoffan" i serien Silikon som gick på 3:an, har vunnit "Årets Glasögonbärare 2011" för Specsavers vilket gav mig en resa till Paris och 4 par glasögon. Jag har en underbar hund och en väldigt god väninna att surra med och utforska världen med. Framför allt har jag min hälsa även om det finns små skavanker på den. F-n vad jag har det bra egentligen   

Livet efter då, finns det undrar många. Ja, jag tror på ett liv efter detta, har upplevt en del själv och även gått medial utveckling vilket gett mig en inre frid vad gäller döden. När jag var ung var jag skräckslagen inför att man ska gå bort, trodde att man bara låg i en svart kista och så var det slut. Nu vet jag bättre efter mina upplevelser och speciellt en upplevelse i Egypten där jag ofrivilligt gick ur min egen kropp. Men allt detta är ett annat kapitel.

Så kom för allt i världen ihåg att leva och glöm ALDRIG att den viktigaste personen i ditt liv är du själv. Mår du inte bra kan du inte heller sprida glädje och kärlek till andra. Lyckan börjar alltid hos oss själva.

Jag vet i alla fall att jag ska försöka ta tillvara på vad som erbjuds i livet och se mer av våran underbara värld.

Tror att det är många med mig som tycker att man inte duger precis som den man är. Man är inte vacker nog, inte smal nog, inte duktig nog osv... Listan kan göras lång.

Själv har jag väldig komplex för min övervikt, inte för att jag själv vantrivs men för vad andra tycker. Nu när man står som arbetssökande igen kommer man att märka av det när de smala, fina går i första hand och arbetsgivarna inte ser på kompetensen man har.

Även det att hitta en man att dela de små sakerna i livet med känns utdömt, jag vet att det finns män som fullkomligt älskar oss fylliga damer men jag vill ha någon som gillar mig för hur jag ser ut och för mitt sätt att vara. Ingen BBW fanatiker.

Oj vad jag saknar någon att dela de små sakerna med så som att laga mat, ta prommisar, handla, resa och framför allt någon som frågar hur man mår och hur dagen har varit och att krypa ner i sängen med om kvällen. Visst jag har sällskap av min hund men hur djupa diskussioner kan vi föra.

Visst, jag vill ha allt det och jag vet att många som sitter med man & barn ibland avundas mig för min frihet. Vi tror alla att gräset är grönare på andra sidan   

Man och familj ja... Jag var gift med en man från Turkiet i 6 år, vi gick igenom en tid med undersökningar, inseminationer och provrörsbehandlingar. Allt utan framgång så efter 6 år valde jag att skilja mig, ge honom friheten att bli lycklig med någon kvinna som kan ge honom barn.

Om ni visst hur halv man känner sig som kvinna när man inte kan få barn, det mest naturliga i världen tror många men jag vet att så inte är fallet. Så ni som har barn, skatta er lyckliga för de är en gåva och ingen självklarhet.

Under mitt äktenskap förvandlades jag till någon tunikabärande hemmafru till en restaurangägare... Inte alls jag men jag anpassade på något sätt mig till hans familj, var nöjd då men efter skiljsmässan... Tog nästan 5 år att hitta tillbaka till den jag en gång var. Det som fick mig att inse vem jag är var en Sweden Rock kryssning, då äntligen lossnade allt och alla bitar föll på plats.

Nu så är Malin en mogen dam som gillar rock, jeans, boots och tattueringar... Det enda gisslet är min vikt som jag kämpar med, gick ner 10 kg med LCHF och sakta men säkert ska fler kilon bort.

Vet att det är många som inte gillar den Malin jag är nu men då är det ju vara att hålla sig undan för jag har ALDRIG mer tänkt anpassa mig efter hur andra tycker att jag ska vara.

Dels min mor har svårt med en del av mig och det är alla gaddningar (som ska bli fler). Jag fullkomligt älskar tattueringar och det kommer att bli fler än de 12 jag redan har.

Så alla där ute gör det ni är bäst på... Att vara er själva, var sanna mot er och låt ingen annan styra & ställa mer er.

Vi är ALLA bra som vi är och det försöker även jag intala mig varenda eviga dag.

Önskar er alla en toppendag med en bild av min sista gaddning.

Har sista veckan suttit och sett i gamla fotoalbum, ni vet den där tiden när man inte kunde redigera utan såg ut som man verkligen gjorde vid det tillfället    Jag har en benägenhet att alltid prata när man fotar mig så att jag ser ut som "hej kom och hjälp mig". Enda gången jag blev bra på några bilder var när Stockholm Stylisterna fixade till hår, smink och fotade.

Hur som haver... Ni som är unga, ta vara på tiden, den kommer aldrig mer igen och fota... Fota så mycket ni bara kan för jag lovar att det blir kanonkul att sitta och se på de fotona om 30 år.

Jag och 2 barndomskamrater har suttit och skickat foton, till och med foton av brev/vykort och delat minnen.

Fick i går ett mail av den ena där hon tackade mig för alla bilder som skingrade hennes tunga tankar för stunden. Hon har varit sjuk sedan hon var i tonåren och går fortfarande igenom den ena operationen efter den andra, samtidigt som hennes make just haft en hjärtattack. Ibland kan en liten bild betyda så mycket.

Jag var en hästtjej, tog 5 minuter till "Pekkas" stall där vi var små arbetsmyror som pysslade om de stora varmblodstravarna. Saknar fotfarande lukten av de underbara djuren och höet, vi kunde tom ibland ta en filt, gå in till en av hästarna där vi satte oss och spelade kort. Där har man varit med om bra men även dåliga stunder, från att tarmarna kom ut från en nykastrerad häst till att sitta i hagen när Kojak Starlight, hingsten jag skötte, kom och lade sig med huvudet i knäet. Kan en häst göra så tänker ni... Ja, det kan de och den stunder kommer alltid att finnas i mitt minne.

Samtidigt älskade vi att åka skridskor, jag själv började på skridskoskola när jag var blott 3 år gammal. Efter det blev det konståkning och senare lärde jag själv barn att åka skridskor i 20 år.

Skridskor ja... Ishallen... Pojkar... Marabou Cup & Wika Cup var årets stora ishockey cuper där jag och mina vänner satt på läktaren och spanade på killar och lagen vi fastnade för kom från Kiruna. Ronny hette min första kärlek, en mörkhårig kille med de finaste bruna ögonen och med ett leende som fick mig att smälta. Min kompis "frågade chans" från mig och jag fick ett ja. Undrar om det i dagens samhälle skulle vara lättare även i äldre ålder att "fråga chans"   

När man sedan fyllde 18 var det uteställena som gällde, jag själv drack faktiskt inte en droppe alkohol innan jag fyllde 20 men jisses, då tog man igen det med råge. Sommartid var man ut 3 ggr/veckan och jag kan fortfarande inte förstå hur man samtidigt orkade jobba dagligen men det är klart... Man var ju ung.

Så alla ni som är unga kom i håg att ta foton i massor och ni som är i min ålder och äldre, ta fram era gamla album och låt minnena rinna över er.

Som jag sa i början fastnar jag inte lätt på bilder men här ska jag i alla fall bjuda på mig. En bild från ungdomens tid när vi hade en vana att fota varandra när man satt på toaletten.

God morgon, nu ska denna damen se om hon kan komma igång med detta som kallas blogg, skrev ju mycket dagbok som ung så det ska vällan inte vara så svårt kan jag tycka men klart att sätta ord på alla tankar är ju inte det lättaste ibland.

Facebook... Jag kommer i alla fall inte att koppla samman denna blogg med Facebook då det finns en del som jag absolut inte vill ska läsa det jag skriver. Det är som i verkliga livet, jag har få men nära vänner som vet ALLT om vad som sker i mitt liv men sedan en drös av ytliga som inte vet 1/4... Allt detta för att skydda mig själv från skitsnack och bakfalska så kallade vänner. Har vid detta tillfälle tappat två väldigt goda manliga vänner på grund av just skitsnack och lögner från deras dambekanta, orkar inte med all drama utan har nog med mitt eget liv så poff... Där var de borta.

Vänner... Ska man verkligen om man är kvinna bara kunna ha kvinnliga vänner? Jag har en drös av manliga då vi är lika raka, har samma sjuka humor och ska jag kanske säga... Snuskiga humor    Det roliga är att kommer någon av dem och ska hälsa på får man alltid frågan om man har sex med dem. Måste man verkligen ha sex med alla manliga vänner? Måste man dessutom ha alla arbetskamrater som vänner på Facebook. Tycker inte jag i alla fall, varför ska de jag ogillar sitta och "nyfika" sig vad som händer i mitt liv. Nu är jag utan jobb sedan början av december när företaget flyttade sitt säljkontor men jag har bara några få utvalda vänner därifrån som jag tycker är vettiga och som jag drar jämnt med.

Just nu är i alla fall min bästa vän min trogna hund Wilma, hon följer mig och gör mig sällskap på promenaderna och i vardagslivet. Lättar upp mitt humör när jag är nere någon dag, älskar henne av hela mitt hjärta